Radikal narcissism.

En artikel publicerad av professor Howard S. Schwartz den 3 maj 2016.
https://legalinsurrection.com/2016/05/psychoanalyzing-microaggression-mania/
Översatt till svenska av Patrick Wingren.

Politisk korrekthet blir allt galnare, men den blir det på ett sätt som verkar symbolisera en utveckling av något som fanns där alldeles från första början.

Jag har försökt få grepp om det här, utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv, och min teori har, glädjande nog, utvecklats i samma snabba takt som det den försöker förklara.

I teorins förgrund ligger det jag kallar “det ursprungliga jaget”, vilket är ett jag som inte berörs av annat än kärlek, och det gläder mig att kunna föreslå att min teori kan ge oss en viss inblick i ett påtagligt drag inom politisk korrekthet av idag, idén om mikroaggression. I den här artikeln vill jag synliggöra sambandet.

Mikroaggression är ett nyckelelement i det som har kallats för “det nya pk”, och Megan McArdle framställer detta nya så här:

När jag gick i högskolan så var de som ville censurera andra öppet moralistiska, de försökte tysta “dåligt” tal. Dagens studerande bäddar inte in sina krav i moralspråk, utan i jargong om säkerhet. De vill inte att man skall sluta undervisa om böcker med svåra teman för att böckerna har fel, utan för att de är farliga, sådana man inte bör närma sig utan triggervarning^*). De vill inte tysta talare för att de idéer som förs fram är onda, utan för att de utgör en påtaglig fara för universitetsgemenskapen. Om skolan kör på och ger rum för sådana yttranden i vilket fall som helst, så bygger de studerande säkra platser där människor tillsammans kan kura ihop sig i skydd för skrämmande yttranden.

^*) en innehållsdeklaration över sådant som kan tänkas väcka anstöt.

Den akademiska världen uppfinner mikroaggression

Det verkar vara mikroaggression dessa människor är rädda för.

Konceptets gudfader, professor Derald Wing Sue vid Columbia University, definierade mikroaggression som “de korta, vardagligt förekommande skymfande, förolämpande, kränkande och svartmålande meddelanden som sänds till färgade människor från välmenande vita vilka är omedvetna om de dolda budskap som förmedlas.”

Generellt sett har den rasrelaterade kategorin utvidgats till att numera omfatta även annan identifikation av “marginalisering”.

Men det finns ett uppenbart problem här. Sue hävdar att “mikroaggressioner” är oavsiktliga. Ändå uppstår aggression inom. En mikroaggression måste hänvisa till någonting som pågår inom den mikroaggressiva personen, inte enbart inom den utsatta. Att hävda att man utsätts för mikroaggression måste vila på vissa föreställningar om den mikroaggressivas inre. Men vilka kan dessa föreställningar vara, i synnerhet eftersom det stipulerats att mikroaggressioner i allmänhet inte är menade att såra?

Premissen måste vara att offret som utsätts för mikroaggression har en ofelbar insikt i den mikroagressivas undermedvetna, och där kan hitta aggression som den mikroaggressiva själv är omedveten om.

Men på vad kan ett sådant anspråk på insikt baseras? Jag känner personligen ett antal personer som utövar psykoanalys som yrke, och ingen av dem tror att det undermedvetna är öppet synligt.

En nödvändig egenskap för anspråket på ofelbar insikt är att det måste bli helt rätt. Det finns inget rum för misstag här. Antingen vet du vad som pågår i någon annans undermedvetna, eller så vet du inte. Problemet är att sådana anspråk ofta är vilda och till och med absurda, vilket medför att anspråket på insikt måste ifrågasättas.

Sue själv bidrar med åtskilliga exempel på sådana tvivelaktiga anspråk. Han berättar bland annat:

En asiatisk tredje generationens amerikansk medborgare får komplimanger av taxichauffören för att han talar så bra engelska. (Dolt budskap: Asiatiska amerikaner betraktas som ständiga utlänningar i sitt eget land och inte som “riktiga amerikaner”)
(Sue och Rivera, 2010)

Poängen är att för att detta ska kunna räknas som mikroaggression så måste det finnas en aggressiv komponent.

Det måste vara så att taxichauffören underkänner passagerarens amerikanism. Men förutsättningen är då att han måste känna att han har fullmakt att tala för Amerika och avgöra vem som är en “riktig amerikan.” Lika intressant är att passageraren, vilken jag utgår från att är Sue, måste anta den auktoriteten som trovärdig.

Vi har två möjligheter framför oss. Den första är att Sue på ett riktigt sätt har uppfattat ett underkännande hos taxichauffören. Den andra är att även om Sue känner det som om underkännandet kommer från taxichauffören, så är det i själva verket Sue som underkänner sig själv – kanske relaterat till hans eget utanförskap i det amerikanska samhället, det han uttrycker i varje ord han skriver, och vilket han således projicerat på taxichaufförens inre.

Av dessa två finner jag det senare mycket mer troligt. Det rör sig om ett yrke som, åtminstone enligt min egen erfarenhet, till stor del utövas av invandrare. Ingen av dem steg ner från Mayflower. Sannolikheten är liten att någon av dem skulle känna sig ha fullmakt att ge en sådan bedömning. Det här tyder på att Sue hittar underkännandet eftersom han placerat det där, tillsammans med auktoriteten.

Den bredare slutsats vi kan dra från det här fallet är att vi – om vi vill förstå mikroaggressionens laddning – inte kan nöja oss med en utforskning av den förmodat mikroaggressivas inre; vi måste också ta i beaktande vad som sker inom den person som känner sig utsatt för mikroaggression. För full insikt måste vi förstå hur de själva har tolkat sin upplevelse på ett sätt som gör att den kan klassas som mikroaggression.

Mikroaggression i allmänt bruk

Huruvida det vi har sett gällande Sue handlar om ett typiskt mönster eller inte kan vi inte säga i det här skedet; vi måste notera att Sue har ett specifikt karriärsintresse i sina anklagelser. För att få en mera allmän förståelse för vad som sker i själen hos individer som upplever sig så pass diskriminerade måste vi ha en bredare bas.

I det syftet sökte jag mig till Internet, där människor regelbundet skriver inlägg rörande sina upplevelser av mikroaggression. Jag vände mig speciellt till en Tumblr blog som heter Microaggressions: Power, Privilege, and Everyday Life, men också till en sida på Buzzfeed, vilken till fördel visar hur offer utsatta för mikroaggression önskar framställa sig själva.

Som jag tidigare sade så utgörs det ramverk inom vilket jag förstår dessa uttryck ett koncept som jag kallar för “det ursprungliga jaget,” en idé jag utvecklar i min [kommande] bok Politisk korrekthet och den sociala ordningens undergång: En krönika om uppkomsten av det ursprungliga jaget (utgivare: Palgrave Macmillan [, pocketversion publiceras i oktober 2018]). Det “ursprungliga jaget” är en idé om ett jag som inte berörs av annat än kärlek.

Jag hävdar att när studerande kräver “säkra platser” (frizoner), triggervarningar och skydd mot mikroaggression, så utgår de från antagandet att de förtjänar att bli behandlade av andra i förhållande till sina “ursprungliga jag;” att det enda godtagbara sätt på vilket andra kan förhålla sig till dem – genom tal, kroppsspråk eller till och med genom tanke – är med kärlek. Allt annat är oacceptabelt.

Jag vill illustrera det här i några rapporterade mikroaggressioner. Låt oss ta den här:

Jag cyklade genom stan när två kvinnor ropade “Konichiwa!” åt mig…
Jag är vietnames. Och jag är född i Kaliforninen.
(Och… var är den kvinnliga solidariteten?)

Ordet konichiwa är japanska för “god eftermiddag” – knappast en aggressiv fras. Det mikroaggressiva var uppenbarligen att två kvinnor tilltalade en annan (för dem obekant) kvinna på japanska och utgick från att hon förstod japanska, även om hon var vietnames och född i USA.

Att det här uppfattades som en aggression kan enbart betyda att de två slumpmässigt mikroaggressiva borde ha förstått att kvinnan var vietnames, och eventuellt till och med att hon hade fötts i USA. Och de borde ha vetat detta utan att fråga, eftersom – enligt Sue – redan det att fråga varifrån någon kommer i sig själv är en paradigmatisk mikroaggression, det antyder att den person som tillfrågas inte hör hemma här (se Sue, 2001: s.36). Till exempel:

[© Kiyun Kim]

“Nej, var är du från på riktigt?”

Antagandet att andra omedelbart borde veta vem man är återkommer i många inlägg som skildrar mikroaggression. Det ackompanjeras ofta av en övertygelse om att det att inte veta vem man är sänder fientliga signaler:

[© Kiyun Kim]

“Så, alltså, vad är du?”

Eller som i den här inspelade mikroaggressionen:

Främling: Vad gör du?
Jag: Jag är professor.
Främling: Du är alldeles för ung för att vara en professor. Du ser ut som en studerande.

Jag har hunnit fylla 30 och jag klär mig mer professionellt än mina kollegor. Men jag är också liten och kvinnlig. Min manliga partner, som är lika gammal och har samma yrke, får aldrig höra att han inte ser ut som en professor. Det sänder mig meddelandet att jag är en bedragare som endast spelar rollen av att vara en seriös forskare eller auktoritetsfigur. Det fick mig att känna mig som om ingen kommer att ta mig på allvar trots allt det jag uppnått.

Andra förutsätts veta hur du själv definierar dig, även när det inte finns några yttre tecken.

Till exempel:

[© Kiyun Kim]

“Vad ÄR du?”

MÄNNISKA.

Att ha två etniciteter gör mig inte till ett ‘vad.’

Eller:

Mina svarta vänner: Du är inte riktigt svart ändå, du beter dig som en vit flicka.
Mina vita vänner: Du är inte riktigt vit ändå, du är typ svart.

De säger alla att jag måste vara en, jag kan inte vara båda. Jag är ändå bara jag. Det får mig att känna mig som om jag bara kan vara en viss ras om jag ser ut och agerar på ett visst sätt.

Och de förutsätts bete sig mot dig på ett sätt som överensstämmer med din egen definition av dig själv.

När jag tränade kampsport (Aikido) så började min partner, en stor och muskulös medelålders man, ge mig instruktioner på ett sätt som om han gjorde mig en tjänst – detta trots att vi inte var många graderingar ifrån varandra och att han inte hade något instruktionscertifikat. Jag kände mig värdelös, som om hans status som äldre, starkare och man gav honom rätt att bryta mot dojo-etiketten (endast instruktörer bör instruera) enbart på grund av min status som liten, som flicka. Hans avsikt var god, men hans agerande var så otroligt missriktat, inte till någon hjälp, och nedlåtande. Det kändes som om jag inte kunde säga någonting alls utan att låta som en överkänslig liten flicka…

Eller:

[© Kiyun Kim]

“Det begränsade antalet företrädare för min ras i ditt klassrum gör inte mig till en röst för alla svarta”

och:

[© Kiyun Kim]

“Bara för att jag är mexikan betyder det inte att jag automatiskt ska vara första valet för rollen som Dora utforskaren i gymnasiesketchen.

Den som utsätts för mikroaggression förväntar sig också att omgivningen reagerar emotionellt på ett sätt som överensstämmer med den utsattas självdefinition. En kvinna klagade över den otillräckligt sympatiska retorik som vissa använde efter att hennes partner blivit sjuk:

Så min flickvän var tvungen att åka till akuten och jag följde med henne. Jag presenterade mig (när jag tillfrågades) för vårdpersonalen som hennes flickvän. Alla i personalen kallade mig slutligen ändå hennes vän. Sen var jag tvungen att meddela mina professorer att jag inte skulle hinna till klasserna den dagen och att de kunde avboka mina tolkar eftersom jag stöttade min flickvän. Varendaste en av dem svarade “Jag hoppas din vän är ok.” Tack för välgångsönskningarna, kanske ni kunde göra det nästa gång utan att avlegitimera samkönade relationer.

Så gäller även när andra inte har samma attityd gentemot ens valda identitet som man själv har.

Starbucks-anställd (man):: Vad får det lov att vara, herrn?
Jag (övergång kvinnlig till manlig):: [beställning]
S-a: Oj, jag ber om ursäkt fröken.
Jag:: Eh… det är herr.
S-a:: Här är ert kaffe FRÖKEN och ursäkta igen FRÖKEN.

Mina vänner tycker att jag “förvirrade” honom. Jag är också högskolestuderande så om det inte var herr, så borde jag åtminstone ha varit fru.

Den här finkänsligheten avkrävs även människor som inte är medvetna om att det potentiella offret för mikroaggression är närvarande och lyssnar. Uppenbarligen förutsätts vi alla ha varje potentiell mikroaggression i åtanke:

När vi såg på valar från en turistaktig båt i Maine, så hade vi problem med att komma tillräckligt nära en val som hela tiden dök längre och längre bort från oss. Jag stod alldeles i fören av båten och hörde det här utbytet mellan två främlingar:

Man nr. 1: Valen dyker iväg från oss och kommer allt längre ut.  (skratt) Den tror antagligen att vi vill para oss med den.
Man nr. 2: Det är definitivt en valhona i så fall. Det är liksom “Bort från mig, snälla, bort från mig!”
(Båda skrattar och Man nr. 2 fortsätter att säga saker som “Bort från mig! Sluta komma nära!” med en pipig, feminin röst)

Jag är 20 år gammal och har överlevt sexuellt övervåld. Jag kände mig chockad, värdelös, deprimerad.

Det vi ser i allt detta överensstämmer med vår kritik av Sue. Om en mikroaggression först och främst måste vara en aggression, så är det välsignat lite sånt som syns här. Där det finns aggression, som i Starbucks-fallet, så finns det inget behov av att utforska det undermedvetna för att hitta den. Den anställde förmedlar helt enkelt till kunden att han ogillar den här transgender-grejen. Det finns inget ytterligare att avslöja.

I stället för aggression, så handlar nästan varje fall helt enkelt om människor som tilltalar andra – eller till och med talar på ett sätt som andra får reda på – på ett sätt som inte är förenligt med dessa andras syn på sig själva. Tilltalen kan (men behöver inte) vara klumpiga, men det är ändå långt från klumpighet till aggression. Och ändå finns det ingen orsak att förneka att mottagarna känner sig attackerade; de känner sig hotade. Hur skedde detta? Hur uppfattade de det så? Här kan teorin om det ursprungliga jaget komma till användning.

Mikroaggression och det ursprungliga jaget

Min hypotes är att individer som framställer de här incidenterna som aggressioner definierar sig själva på sätt som – med början i ett unikt, outsägligt jag – utgör exempel för anspråk på att vara värda att älskas. Kraven som ställs i dessa själv-definitioner försvaras aldrig och uttrycks inte öppet – det förutsätts att de är underförstådda och att de är självklart giltiga. Det är här vi ser det ursprungliga jaget.

De ser sig själva som utsatta för mikroaggression när en växelverkan inte bekräftar de sätt på vilka de föredrar att definiera sig själva, och därför inkräktar på deras känsla av att vara berättigade kärlek.

Det här är den bas på vilken människor hävdar att de känner sig otrygga och utsatta för fara när de möter idéer de motsätter sig. De är rätt allvarliga gällande det här. De idéer som får dem att känna sig otrygga och utsatta för fara är idéer som hotar att underminera deras ursprungliga jag. De känner att deras ursprungliga jag är i fara, och de har rätt.

Vi började vår analys med antagandet att orsaken till ens känsla av att vara utsatt för mikroaggression härstammade från någonting i den andras inre. Det visar sig att det inte är helt riktigt. Orsaken till mikroaggression ligger inte så mycket i något i den andras inre som det ligger i det faktum att den andra överhuvudtaget har ett inre.

Man måste bara se det radikalt narcissistiska elementet i allt det här. Vi är alla mitten i våra egna liv, och vi strävar alla efter att bli älskade och bekräftade. Det är vad vi sysslar med, en stor del av tiden, och det är det som gör oss egna. Vad personer utsatta för mikroaggression kräver är att de borde vara mittpunkten i våra liv, och att vi ska sträva efter att bekräfta dem.

Allt för ofta idag är problemet att de idéer som stöder vår känsla av att vara värd att älska inte är de nedärvda idéer som vi har levt upp till, utan snarare de idéer som stöder den vi tror vi är, utan att ta i beaktande det vi har gjort. Det narcissistiska antagandet om det ursprungliga jaget kommer först, och validerar vilka idéer som helst som stöd för sig självt.

Efter tidig barndom finns inte längre något ursprungligt jag, men i vår tid har vi utvecklat en förväntning om att vi borde behandlas så; det ursprungliga jaget har normaliserats. Det är därför anklagelser om mikroaggression har uppstått i vår tid, och inte tidigare. Det är en farlig trend: Normaliseringen av det ursprungliga jaget utgör ett allvarligt hot för den grundläggande samhällsstrukturen.

Jag säger det här utgående från att ha studerat organisationer. Organisationer måste struktureras baserade på idéer som kan tillämpas på alla, vilket står i direkt motsättning till normalisering av det ursprungliga jaget. Några av våra mest förutseende författare har framlagt iakttagelsen att samhället håller på att falla i bitar. Den här analysen tyder på att de har rätt.

Varför idéen om det ursprungliga jaget har blivit normal i våra tider, och hur ras och de olika andra sidoanteckningarna passar in i detta, är ämnen jag utforskar i Political Correctness and the Destruction of Social Order (Palgrave Macmillan.)

Referenser

Sue, Derald Wing (2010) Microaggression in Everyday Life: Race, Gender, and Sexual Orientation. New York: Wiley

—————

Howard S. Schwartz är professor emeritus i organisatoriskt beteende vid Oakland University. Hans tidigare verk om den politiska korrekthetens psykodynamik omfattar Revolt of the Primitive: An Inquiry into the Roots of Political Correctness (2003, Transaction publishers) och Society Against Itself: Political Correctness and Organizational Self-Destruction (2010, Karnac, boken utkommer i pocket-format i oktober 2018.) Han bor numera i New York City, USA. Legal Insurrection har tidigare publicerat hans artikel Psychoanalyzing The Great Oberlin College Racism Hoax of 2013.