Framtidens socialpolitik innebär något annat än statens ansvar för sina medborgare. Ansvaret för ett gott liv hör i framtiden till individerna själva, skriver Jari Ehrnrooth.

Kolumnen publicerades den 11 juni 2018 i Yle Nyheters Ikkuna:
Översatt till svenska av Patrick Wingren

Sote är bara början, aktiveringsmodellen ett preludium. Den gammalmodiga välfärdsstaten har kommit till vägs ände, såväl ideellt som politiskt och ekonomiskt. Under den kommande valperioden inleds en aldrig tidigare sedd korrigering av den finländska samhällspolitiken.

Enligt min egen bedömning kommer vi att övergå från en välfärdsmodell (well-being) till en modell för välagerande (well-doing), i vilken ansvaret för den fria individens självständiga, goda liv återlämnas från staten till den det egentligen tillhör: individen själv.

Finländare som lever på olika socialbidrag och tjänster bör vara medvetna om att allt snart förändras.

Bidragsberoende gör människor till ofria statliga undersåtar, och det står i strid med framstegsandan i vår grundlag. En liberal nation som utgörs av fria individer kan utvecklas enbart genom att förbättra varje individs självständiga försörjning, arbetsproduktivitet och förmåga att ge sin värdeskapande kreativa arbetsinsats för hela kulturens utveckling.

Med andra ord så är fripassagerarnas obesvärade tider snart bara ett minne blott.

Denna 2020-talets socialpolitik innebär en enorm attitydförändring.

För det första så kommer den marxistiska kollektivismen och inkomstutjämningens ideella grundvalar att raseras en gång för alla.

För det andra så kommer konsensuspolitiken att splittras, eftersom den offentliga ekonomins oundvikliga reformer framtvingar detta.

För det tredje så börjar samhällets rättvisa utveckling allt mer rikta sig mot avlägsnande av de ansvarslösa snyltare som lever på andras bekostnad.

Hälsa och välfärd är inte ett värdigt livs mening, utan dess förutsättning.

För det fjärde, så kommer man i 2020-talets socialpolitik allmänt att förstå att hälsa och välfärd inte är ett värdigt livs mening, utan dess förutsättning. En skälig välfärd behövs för att den fria individen ska kunna koncentrera sig på att skapa någonting värdefullt.

När man läser Det kommunistiska manifestet, framtaget av Karl Marx och Friedrich Engels för 170 år sedan, så kan man inte låta bli att förundras över vansinnet i deras bärande idé.

I den socialistiska drömmen är det den minst utbildade samhällsklassen, den som utför det mest primitiva kroppsliga arbetet – proletariatet – som stiger fram som den ledande kraften i den historiska utvecklingen genom att omkullkasta den kapitalistiska marknadsekonomin och de privatägda produktionsredskapen.

Under 1900-talet såg vi vilken slags socialism som byggdes upp av de representanter för arbetarklassen som kommit till makten, och hur väl samägande av produktionsmedel och planekonomi fungerade.

Den korkade uppochnedvända proletära samhällsordningen ledde inte i något av fallen till en idealisk kommunism i vilken frihet för varje individ är ett villkor för varje individs frihet, som ideologins skäggiga profeter så vackert skildrade det.

När den marxistiska socialismens skugga drar sig tillbaka till det förgångna så kommer vårt samhälleliga servicesystem att utvecklas på en bas av klassisk liberalism och allmän ansvarsetik.

Tills vidare förundrar man sig i riksdagen över dem som utövar självständigt tänkande och talar enligt sitt eget förnuft. Nästa årtionde kommer ett i tilltagande grad individualistiskt riksdagsmannaskap som ger upphov till olika allianser att bli kutym, då de traditionella auktoritära partierna börjar ses som institutioner som begränsar möjligheten att representera ett folk bestående av fria individer. Det partifavoriserande proportionella valsystemet kunde ersättas av ett fritt folkval i två steg, baserat på individuellt kandidatskap.

En klarare budgetdisciplin än tidigare blir en sammanhållande och stabilitetsskapande faktor inom politiken.1960-talets socialpolitiska huvudarkitekt Pekka Kuusi menade att sociala inkomstöverföringar inte skulle få överstiga 20 procent. I praktiken har gränsen placerats högre.

Kostnader för välfärdstjänster har redan två gånger förorsakat en kraftig finanskris under år av lågkonjunktur som låg inom ekonomins normala variation. En modell som upprepade gånger leder till kris kan inte vara den rätta. Både på 1990- och 2010-talet bröt kriser ut och stora nedskärningar gjordes när de sociala kostnadernas förhållande till bruttonationalprodukten (BNP) översteg 30 procent.

I 2020-talets socialpolitik rationaliseras beslutsfattande och vallöften genom budgetbegränsningar, vilka förebygger kriser och panikartade nedskärningar. Den kvalitativa utvecklingen av servicesystemet inom till exempel skolning och bildning står på en säkrare grund, då finansiering har buffrats upp inför eventuella lågkonjunkturer.

Sysselsättningsgraden måste höjas och de självförsörjandes andel måste stärkas.

En speciellt problematisk grupp utgörs av alla de åtminstone i någon mån arbetsföra människor vars produktivitet inte är tillräcklig för anställning inom den privata marknaden. De bör genom specialarrangemang och utan kryphål styras mot att förtjäna sitt uppehälle, åtminstone delvis, till exempel med hjälp av arbetsmarknadsgaranti och den tredje sektorn.

Varje storkonsument av alkohol, rökare, överviktig, den som försummar att motionera och lever ett dåligt liv vet att den gör sig själv sjuk med sina levnadsvanor.

I hälsopolitiken måste varje var och en ta ansvar för sina egna levnadsvanor och dess följder. Sjukförsäkringen måste begränsa ersättning av oaktsamma skador med hjälp av klara personliga hälsovårdsavtal.

Varje storkonsument av alkohol, rökare, överviktig, den som försummar att motionera och lever ett dåligt liv vet att den gör sig själv sjuk med sina levnadsvanor, för att sen ta extra av dem som lever ett ansvarsfullt gott liv.

Det här är den största orättvisan vi har i vår hälsovård för tillfället och det kan inte fortsätta så här i oändlighet, eftersom kostnadsökningen överskrider bärförmågan. Allvarligt sjuka och den åldrande befolkningen behöver i vilket fall som helst vård.

Inom utbildningspolitiken innebär personligt ansvar att var och en bör omskola sig så att för att kunna bli anställd.

Vuxna människor beter sig som barn som från moderlivet till graven sköts om av en allsmäktig moderstat.

I detta nu har vi fortfarande människor som i vårt avgiftsfria utbildningssystem skaffar sig någon examen och sen början anklaga systemet om de inte får en arbetsplats som motsvarar deras utbildning. Att undfly ansvar på det här sättet är ett skrämmande exempel på vad det gammalmodiga välfärdstänkandet har lett till. Vuxna människor beter sig som barn som från moderlivet till graven sköts om av en allsmäktig moderstat.

När en modig politisk beslutsfattare, som riksdagsledamot Susanna Koski,

stiger fram och talar för det rättvisa i att begränsa snyltandet, och avkräver alla fria individer en självständig omdömes- och handlingsförmåga, då skyndar sig den reaktionära socialistiska kollektivismens hängivna populister att anklaga henne för att vara fascist, även om hennes tankar ligger helt i linje med grundlagens centrala värderingar.

I frihetens och upplysningens rike ligger ansvaret för ett gott, sunt, anständigt och produktivt liv hos individen – det vill säga hos var och en av oss. Eftersom vi självständiga och fria människor ändå är beroende av varandra så är det rättvist att alla anstränger sig och gör sitt bästa.

På denna och endast denna allmänna ansvarsprincip grundar sig ett rättvist samhälle.

När välfärdsmodellen baserad på socialistisk inkomstutjämning ersätts med en modell för välagerande – styrd av individuellt ansvar – raseras de anarkistiska parasitdrömmarna, ribban för varje individs ansvar höjs, och hela kulturen bereds rum att utvecklas mot en högre etisk nivå.

JARI EHRNROOTH

Skribenten är författare och filosofiskt inriktad kulturforskare. Han är docent i kulturhistoria och sociologi. Född i Koitere, skriver i Munksnäs, springer i Centralparken. Respons till skribenten kan skickas direkt till adressen palaute.ehrnrooth@gmail.com